De flesta säger att jag är mest lik min pappa i utseendet, och det kan jag nog hålla med om.

Jag fattar inte hur jag ska kunna klara mig utan dem, hur jag ska kunna bo själv eller inte ens kunna prata med dem när de har dött. De hjälper mig alltid när det behövs och stöttar mig. Och även om jag bråkar ofta med mamma och blir irriterad och är otrevligt så behöver jag henne verkligen.

Jag är jättedålig på att uttrycka mina känslor och sånt, känner mig astöntig när jag säger till någon vad jag tycker om den osv. Därför blev detta inget hyllningsinlägg till mina päron, men ja.