När jag var liten bad jag till Gud ibland. Inte för att jag egentligen trodde på någon gud, det var mest för säkerhets skull. I fall han ändå fanns. Och så ville man ju oftast något. Så då tänkte jag väl att man inte kan riskera att inte få vad man vill ha bara för att man struntade i att be lite. 

Nu ber jag inte till Gud längre. Jag tror inte att någon allsmäktig kraft kan styra över allt levande på jorden. Jag vill inte att någon annan ska bestämma över mitt liv. Eller att det ska finnas en mening med livet som är samma för alla. Om du nu skulle finnas en mening med livet hoppas jag att det är att man ska följa sina drömmar eller något i den stilen. 

Fast ibland önskar jag att jag trodde på något. Jag vet inte varför, men jag har fått för mig att alla som tror har det lättare att gå igenom de svåra delarna i livet. De kan skrika "WHY GOD, WHY?!". Nej, men det känns som att de kan tro på att det finns en mening med allt och att alla kommer bli lyckliga. Att de aldrig är ensamma. Som i den här dikten.