Nu är jag där igen. Har levt i nuet ganska länge, hela hösten passerade utan att jag egentligen märkte det. Nu blickar jag framåt, vill komma någon stans. I dag insåg jag vad "sometimes the hardest thing and the right thing are the same" verkligen betyder, och det hjälpte. Det hjälpte så jävla mycket. 

Jag längtar tills jag kan klara mig själv, har ett eget ställe, pluggar något som känns rätt. Det gör det i och för sig nu med, men den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med dokumentärfilm. Har redan ett idé till mitt projektarbete som vi ska börja på i höst. Eller egentligen är det så mycket mer än en idé, i mitt huvud är hela filmen klar. Närbilder, röster, frustration, fakta, en sliten man som ser ljuset i eländet.

Jag tror att de närmaste åren kommer bli intressanta!